Final Fantasy, det sista sömnpillret
Drakens tid är över
Historien i Dragon Age handlar om en gigantisk invasion av ett släkte vars namn går under ”Darkspawns”, en grupp orker, onda trollkarlar, drakar och demoner, tänk er in i fantasins tecken. Men genom spelet kommer du att sättas på prov, både emotionellt och psykiskt. Kanske inte riktigt så hårt, men en del tuffa beslut kommer du att bli tvingad och ta vilket kommer resultera i en plot-vändning, där historien byter riktning och du får en helt ny upplevelse. Omspelarvärdet finns definitivt här, och är du en rollspelsfanatiker så kommer Dragon Age: Origin bjuda dig på massor av speltid.
En bidragande effekt till att Dragon Age brilljerar i sin genre är de levande karaktärerna med en helt egel personlighet. Morrigan är den tröstlösa magikern som är bunden till dig utan att du har en aning varför förän senare in i äventyret. Sten, den hårdhudade tysta typen som gärna håller sina tankar i huvudet och säger gärna så lite som möjligt. Eller Zevran, den mystiska lönnmördaren, som gärna går runt lagens händer. Karaktärerna är många, och här bjuds vi på det som får Dragon Age att stå ut från mängden. Karaktärerna lever sitt egna liv, vilket får dem att kännas som folk som satt bredvid dig. Utomordentligt voice-acting och de välformade dialogerna gör det hela lite mer underhållande och får dig knappast att slita dig ifrån tvn i första taget.
Trots att man arbetar på BioWare betyder inte det att man gör perfekta spel, det finns få perfekta spel där ute i dag, och tyvärr är inte Dragon Age: Origin ett av dem. Med sin lite utslitna grafiska stil faller lite av hela upplevelsen på detta. Karaktärerna ser ibland konstiga ut vid animationer av dialoger, och vissa miljöer kan ibland kännas platta. Även själva gränssnittet kan lätt kännas krångligt, kombinationer av knappar gör att du snabbt går i graven fast det inte var meningen, eller de grafiska buggar och glitcher som kan förekomma. Det har även hänt att ett av huvuduppdragen har kraschat så mycket att man blir tvungen att ladda en tidigare sparfil, för att slippa köra om ifrån början. Huvuduppdraget tar ändå omkring 10-12 timmar vilket i sig kan kännas lagom. Man vinner dock mycket på att låta spelaren få valmöjligheter. Du kan enkelt avfärda dina kompanjoner och spela som en ensamvarg, men även ingå i ett spartanskt gruppsammarbete där varje gruppmedlem vet exakt vad de ska göra härnäst.
Som tidigare rollspelare kan jag enkelt se att Bioware lånat ifrån spel som Baldurs Gate eller Dungeon Siege. Möjligheten att pausa en strid för att dela ut exakta hänvisningar till dina karaktärer var ett välkommet drag i Baldurs Gate, vilket man även lånat till Dragon Age. I och med att du styr 4 olika karaktärer, kan det bli lite mycket att hoppa mellan dem i realtid för att dela ut kombinationer av magier. Många miljöer kan man även påminnas av Baldurs Gate, framförallt grottor eller underjordiska gångar, men all inspiration drar sitt vinnande strå på något vis.
Dragon Age: Origin lyser på många plan, där den största punkten och även kanske den mest genomarbetade ligger på historien och dialogerna. Grafiskt saknar man något år eller två för att nå upp till dagens standard, men för det är det inte fult, men helhetsbilden av de vackra miljöerna faller bort då man inte lyckats visa det fullt ut. Årets spel kan det mycket väl bli, men eftersom det är ett enspelar-rollspel så kommer det inte hända det närmaste året.
Killzone 2 lämnar inget åt fantasin
Om ni redan har det svårt att sova, i väntan på att dagarna ska närma sig den 25:e februari, då lanseringen av Killzone 2 planerats, så kommer ni att sova ännu sämre nu. Killzone 2 är spelet som gemeneman som äger en playstation 3 måste inskaffa, oavsätt om du avskyr eller högvärderar first person shooters. Redan vid menyerna får du känna på det mycket stridslystna miljöerna, menyerna flimrar och skapar redan där känslan av att det är ett ödet slag som väntar, gott mott ont och vem som kommer att vara herren på täppan.
Jag minns att Call of Duty 4 imponerade något ofantligt på mig, framförallt med den välarbetade grafiken och att det faktiskt alltid var en gemytlig uppdatering som fick spelet att flyta. Något som stärkte upplevelsen var att det kändes som att man själv var fast i kriget på grund av att kameran vickade från sida till sida vid varje steg. Guerilla Games har förbättrat detta, och med tanke på att Killzone 2 antagligen är det godaste ögongodiset vi kommer få se i år bidrar kamerans närvarokänsla till en otrolig spelupplevelse. Det blir ibland även svårt att finna ord i hur bra Killzone 2 är egentligen, för utöver det faktum att det är ett FPS, så engagerar storyn om Helghast och de huvudsakliga ”Redeyes” som fienderna kallas. Spelet tar nämligen vid nästan direkt efter Killzone: Liberation till Playstation portable då ISA (Interplanetary Strategic Alliance) lyckats motstå och försvarat sig ifrån Helghast attacker, och planerar nu att slå tillbaka på stort. Det ISA inte vet om är att Helghast under tiden de byggt upp sin armé, uppfunnit ett supervapen som ska göra allt för att förgöra ISA, förgott. Personligheten som du styr över i Killzone 2 är Thomas ”Sev” Sevchenko som är en av de många krigare i ”Alpha Squad” som kastats rakt in i stridens hetta, och ingen har några intentioner på att ge upp i första taget.
För att blicka tillbaka på den trailer/teaser vi bjöds på vid E3 2005, så har Guerilla Games arbetat på flitigt med grafiken och pressar mer eller mindre konsollen till dess bristningspunkt. Skuggor och effekter byggs upp ifrån minsta lilla partikel, och spelet blir nästan levande med den unika ”Rörelseskärpan och skärpedjup” som Guerilla lyckats utveckla, vilket även bevisar att spel som inte är allt för snygga på bild är bland det snyggaste vi sett till dags datum.
En smärre effekt som jag märkt av är att surround-soundet inte riktigt fungerar som det ska, men tvivlar på att Guerilla lyckats missa en sådan liten detalj, för utöver det så känner man nästan tyngden i den arsenal vi bjuds på, i kontrollen. Ljud och ljus dansar i harmoni och den totala närvaron som vi bjuds på är utöver något vi tidigare visats prov på. Allt fungerar i perfekt harmoni, faller gör det dock på att harmonin inte varar längre än en dag, utan efter det kommer deja vú känslorna fram, men minst lika härliga.
Guerilla Games ifrån holland släpper den stora bomben världen över, redan i Februari, och är även en stor kandidat till årets spel. Killzone 2 är ett spel du verkligen inte får missa oavsätt vad som händer.
Mirror's Edge
Det är till all hype som jag sätter mig ner med spelet, Mirror's Edge ska vara bland årets kortaste spel men kan det fortfarande imponera?
(Varning för en pytteliten spoiler i följande)
Svaret på frågan, ja det kan det. Karaktären du styr går under namnet Faith Connors, och är en så kallad "Messenger/Runner", som trotsar den liberala och det stela överhuvudet som styr över staden. Pope, som är den blivande presidenten, den enda personen på planeten som ska kunna styra tillbaka staden till de lite mer avslappnade och normala, blir mördad. Och inte nog med det så blir din syster, Kate Connors, ditsatt för mordet på Pope, som hon givetvis inte begått. Det är nu helt upp till Faith att lösa mysteriet.
(Slut på story spoiler)
Mirrorr´s Edge, sveriges stolthet får verkligen bära den vita kappan ett bra tag. Spelet har så mycket att ge och levererar in i minsta bildruta. Spelet flyter på med stadiga 30 FPS, aldrig går den under gränsen, och vi bjuds på mysiga inomhusmiljöer, storstäder och tågstationer. Trots spelets korta story som sträcker sig en 5-6 timmar, får vi följa med Faith på allt möjligt, och aldrig slutar jag dregla framför TVn. Mirror's Edge kom för nyskapande-anda, och lyckas på precis alla plan.
Faith styrs med hjälp av axelspakarna, där hopp, duck, slag och 180*-vändningar utförs. Det går även att få världen att gå långsammare i några sekunder med hjälp av krysset på kontrollen. Mer än så behövs inte, men vart och vartannat hinder bjuds vi på en ytterliga utmaning där huvudet måste sitta på rätt pinne för att klara utan problem. Och när man väl får igång en fin linje finesser, till exempel att springa på väggen för att vända sig 180*grader och slänga sig rakt utför ett hus, och landa mjukt på en madrass. Under en sådan session kommer smilgroparna fram och man verkligen ryser i kroppen.
Och inte nog med det finns även drömläget, Time trial, vem är egentligen bäst på Elektronisk Lá Parkoúr. Time Trial är uppdelat i mindre sektioner av banor, där du ska ta dig från punkt A till punkt B på fortast möjliga tid. Men bli inte förskräckt över de top-tider som redan finns nu. Ladda ner deras spöke, för att se hur de utför sitt topp-lopp, och försök efterlikna eller gör bättre. Ett oerhört roligt tillägg i brist på annat multiplayer-läge.
Mirror's Edge, Faith och Lisa Miskovsky som gör soundtracket, bättre kan det faktiskt inte bli. Det "ambitient"-inspirerade soundtracket får ett att faktiskt slappna av under de hektiska partier, och man glömmer verkligen bort att bli frustrerad, för det kan man bli då checkpointsen är strategiskt utplacerade, och tvingar i princip spelaren att klara en längre bit för att slippa börja om från början.
Men enligt mig är det inte så konstigt att checkpointsen är placerade långt ifrån varandra. Närmare och spelet skulle bli på tok för lätt, och minsta lilla småbarn skulle kunna klara av det utan problem.
Ett underbart spel, av en redan underbar studio. Mirror's Edge visar prov på att man inte alltid måste ha ett skjutvapen i famnen för att ha kul eller bli lyrisk. Det går med en uppsättning händer, fötter och på tok för smala skor. Mirror's Edge är ett spel att älska, trots de små missar man ändå gjort.
Prince of Persia, upplevelsens orgasm
"Run, jump, die and repeat"
Citerat av den namnlösa hjälten själv. Meningen, eller orden sammanfattar i det stora hela nästan det nya spelet i Prince of Persia-universumet relativt bra.
För att inte måla upp en allt för stor tavla med svarta och vita färger, det finns ljusa stunder, och framförallt stunder som verkligen startar tårkanalerna i ögonen. Ubisofts senaste kreation som egentligen inte har något med de tidigare spelen att göra, har en del teknik som definitivt kan komma att användas i framtida spel.
Spelet tar vid ute i den vilda öknen, mitt i en sandstorm. Den ensamma prinsen strosar långsamt framåt i hopp om att finna sin apa, som sprungit ifrån honom med ALLT de stulna guldet som de tidigare beslagtagit. Mitt i ingenstans öppnar sig marken upp som i ett jordskalv,och prinsen använder sina akrobatiska talanger för att lungt och stillsamt ta sig ner på plan mark igen. Dock landar han mitt i en jakt på princessan Elika, som bönar och ber att du inte ska förfölja henne. Trots varningen gör du det, och vips är du mitt i den heta gröten och precis alla vill ta livet ur dig.
Mitt i hela sörjan uppstår en plot, och Elikas egna far släpper lös den förödande guden Ahriman. Ahriman släcker ner hela världens alla till vardags gröna slätter och färgglada torn, till ett mörkt, kallt och grått herravälde. Ditt uppdrag härifrån är att stänga in Ahriman i det lilla träd han tidigare satt fängslad i, och återställa allt liv runt omkring. Prinsens svärdsfäktande och Elikas magier är dina enda medel till detta, utöver den på tok för fokuserade och enformiga "springa från punkt till punkt"-gameplayet.
Om det är något jag verkligen inte gillar med Ubisofts väg att gå med Prince of Persia, är att det är på tok för lätt och utformat för att varenda liten casual-player ska kunna plocka upp det, spela ett litet tag, och sedan lägga det på hyllan igen. Tidigare spel har verkligen fångat spelaren med sina actionfyllda och inte så enformiga slagsmåls-inslag, där man använde sig av hela miljön för att ta död på fienderna, medan det nu handlar om ett mer tur baserat button-massing, där varje fiende oftast befinner sig på en så kallad "Fertile ground", platsen där Elika utövar sin magi för att återställa livet på just den platsen.
Från det dunkla spelet jag nu faktiskt målat upp Prince of Persia till att vara, och över till det som faktiskt fungerar och slår igenom. Miljöerna är fantastiskt fina, och varje gång då det gråa, trista färgerna försvinner när Elika använder sin magi, för fram forsar pastellfärger som målar sig fast på skärmen och minnet. Det är bland det finaste man kan uppleva i årets uppsjö av speltitlar. Trots de enformiga punkt-till-punkt gameplayet så visas det prov på hur bra animerat precis ALLT är. Ingenting går upp emot att se prinsen springa upp och ner längst tackmassor, svinga sig från stång till stång, eller akrobatiskt springa längst väggkanten och långsamt glida ner med sin ena arm gjord av titan.
Stämningen fullbordas med hjälp av de egyptiskt "sagan om ringen" inspirerade musiksnuttarna som verkligen förhöjer känslan att du snart ska rädda en hel värld ifrån undergång och städa undan den hittills värsta djävul världen skådat.
Men på tal om enformighet pratades det massor att det helt nya Prince of Persia ska låta spelaren ta precis den väg han/hon vill för att nå målet, vilket inte är sant. Banorna är utformade så att det finns olika vägar man kan ta, men aldrig får fantasin flöda hur, för väggar där man kan springa är alltid markerade med "rispor av klor", träbitar står ut ur bergen och oftast i en starkare färg för att just veta vart man ska ta vägen, däremot kan du alltid ta två olika vägar till ditt mål, men det är fortfarande efter ett förutbestämt mönster. Och dessa mönster varierar sällan, förutom miljöns färg palett samt en liten ommöblering av träbitar och rispor.
Prince of Persia är mycket användarvändligt, få misstag kan göras på grund av de "bestämda" platserna att korsa stup, fienders rörelsemönster som ALLTID varnar dig när han kommer slå, då en stor text med en knappsymbol dyker upp. Det är även på tok för enkelt för att kunna räknas som något annat än en upplevelse, för det är precis vad Prince of Persia är. En upplevelse som förhoppningsvis leder till en uppföljare, eller där tekniken utvecklas vidare, såsom den odödlige prinsen som alltid räddas vid felsteg, och tas till närmaste land, utan minsta lilla laddningstid.
+ Miljön, grafiken, stämningen, musiken, karaktärsdesingen, estetiken
- Stundtals dålig kamerakontroll, enkelt, enformigt
Inget spel för en som söker utmaningar, däremot för den som söker upplevelser. Betyget blir i det stora hela 8/10
Det längsta ordet, och XNE
Mitt är med i nya MSN Betan, aldrig hört något så knasigt som:
Fotosnabbmedelandeinbjudningar.
Kort och konsist, har ni något som klår mitt långa ord?
XNE
Jag tycker de små skillnaderna mot tidigare är förträffliga. Låt säga att jag skulle göra en plus/minus lista.
Plus:
* Möjligheten att använda "xbox-knappen" under filmsekvenser man annars inte orkar kolla på. Kanske för att skriva mess till kompisar, kolla achivements eller liknande. Lite som PS3 fungerade hela tiden.
* Smidigare och snyggare, mer modernt utseende på hela Dashboarden.
* Möjligheten att installera spel på hårddisken, främst för att slippa CD-snurrarens ljud, inga andra fördelar har dykt upp som är markanta.
* Community Games, äntligen.
Minus:
* Xbox-miis, usch.
Kort och gott, en efterlängtad uppdatering enligt min utsago.
10.000 Meters-klubben
Fem minuter tog det, snabbast i världen. Det var som att man vart född på nytt, samtidigt som man satt och bara svettades, och med ett stort flin på munnen. 10.000 Gamescore nu, ÄNTLIGEN!.
Jag vet inte vad ni trode jag menade, men det är så att jag äntligen nått 10.000 Gamescore på min Xbox360-profil Rizzto grim (Lägg till om ni vill).
71 spelade spel sedan 25 April när jag köpte min Xbox, 10.000 gamescore den 20 November. Wee :)
Rummet klart, ära och förtroende
(Det är inte något fokus överhuvudtaget alls i bilderna, fotograferat med ljuskäler som TV, datorskärm, bordslampa och lavalampa. Taklampan fungerar inte just nu :)
Gladare nyheter, förhoppningsvis får jag chans till ett jobb imorgon, Kelly Services i stockholm ska "hyra ut mig" om allt går enligt planerna till ett företag i Solna i våran fina huvudstad, som administrativ kundtjänstmedarbetare. Långt ord det där, får hoppas på det bästa.
Har även fått tillgång till admin-delen inom fotbollslagets egna hemsida, så jag kan hjälpa till där och producera whatever vi nu kan tänka oss, och bara det är en ära, att få förtroendet ifrån vår egna lilla IT-arkitekt :)
Förövrigt, Fredagen spenderas på staden tillsammans med lillsyrran, hon ska tydligen shoppa något ur nya H&M-kollektionen, tror hon... vi hamnar väll på EB Games eller Gamestop, som vanligt när jag är med :)
Att ha den äran, få va din vän.
Vara nära med kärleken,som ett segel fyllt av vindens sus.
Minns du själen i ensamhet,vakna nära e allt jag vet.
Jag vill göra tills glasets sand tar slut.
Det känns som hela himlen just har öppnat sig.
För nu vet jag Inget kan gå fel. Nej Inget kan gå fel.
Inget kan gå fel, om vi tror på varann.
Om vi tror på varann.
Patrik Isaksson - Inget kan gå fel. Till en speciell person, älskar att du finns <3.
Här bor jag, mysigt mysigt
Innan:
Efter:
(PS: Täcket som ligger i fönstret ligger där tills UppsalaHem orkar ta sig hit och täppa för, då isoleringen spruckit i fönstret)
Spelhörnan, som inte är en hörna direkt.
Min gitarr, me love! Här ska det upp med fler bilder på lilla sprotiga mig, som jag försöker pyssla med i skrivande stund
This is living! :) (Notera allt mitt godis åt vänster i bild)
Birro Nilson är jag det
Hur som helst, när vi började spela sa en av killarna, Collymore, "Jag vill vara med Birro!", rätt ut i rummet och alla börjar skratta. Självklart menade han mig, för jag har hört det förut. Skrattandes fortsätter vi, men det roliga kommer sen mot slutet. För under kvällen blir jag kallad Birro, Botten-upp Birro, filmarbirro etc etc. Men till min förvånan när jag senare på kvällen kom hem, så har de även bytit namn på mig på lagets egna hemsida. Birro Nilson står det där nu, Birro Nilson.
Och till er ära, som läser denna blogg, har jag snabbt och hastigt klippt ihop några fåtal bilder på mig och den riktiga Marcus Birro... men jag finner inte den stora likheten så ofantlig, liknar lite granna men inte så överdrivet att jag bör kallas för Birro, för Bobbo är fortfarande det jag älskar att bli kallad :)
Let the right one in
"Oskar, a bullied 12-year old, dreams of revenge. He falls in love with Eli, a peculiar girl. She can't stand the sun or food and to come into a room she needs to be invited. Eli gives Oskar the strength to hit back but when he realizes that Eli needs to drink other peoples blood to live he's faced with a choice. How much can love forgive? Let The Right One In is a story both violent and highly romantic, set in the Stockholm suburb of Blackeberg in 1982" - IMDB.com
18:30, filmstadens lilla bioduk blir svart, färgen speglar sig mot den vita texten som presenterar underbarn efter underbarn som varit med i skapandet. Skapandet av den till dagens dato mest välskapta skulptur. Två minuter, total tystnad får man hoppas på i biosalen, men de 13-14 åringarna som dock lyckats ta sig in på filmen börjar direkt fnittra. Två minuer, total tystnad, snön fyger långsamt mot marken och vindens lilla tjut smeker mickens yta. Snart får vi höra Oskars röst, "Skrick då... Skrick som en Gris". Den mobbade 12-åringen är aningen reserverad filmen rakt igenom men lyckas ändå leverera, trots att jag inte gillar hans tryne eller känslolösa uttryck hela tiden.
Eli, spelad av den framtida stjärnan Lina Leandersson, levererar scen efter scen. För i början känns det hela som en första screening av en film under utveckling, men växer sig snabbt i kroppen. Snart sitter man och tittar, och förstår precis allt och vill inte att den ska ta slut.
Tänker fatta mig så här kort, och ge kameramännen/kvinnorna all kreed i världen, för de har gjort ett riktigt fantastiskt jobb. Jag älskar den här filmen, som trots allt känns som ett enda stort indie-projekt.
Let the right one in, or she will hunt you!
Stackars små trettonåringar
VIKTIGT! Läs nedifrån upp
---- Robert Nilson skrev (2008-11-02 16:59:51) ----
Där kom det, första andra... BANN!
---- sir gamenerd skrev (2008-11-02 16:57:12) ----
faking överklas horunge
---- Robert Nilson skrev (2008-11-02 16:53:35) ----
Okey, men ta verkligen inte illa upp nu. Om du skriver lika dåligt som
du gör just nu kan du sumpa dina drömmar om att jobba på Gameplayer.se
De söker kvalite, och inte någon mitschmatch av en trettonåring som vill
vara "moderator", eller ha den fina ikonen bredvid namnet. Ha en fortsatt trevlig dag
---- sir gamenerd skrev (2008-11-02 16:48:07) ----
nee men de värkar koolt att vara än haha snälla kom igän
---- Robert Nilson skrev (2008-11-02 16:46:13) ----
Jag känner dig inte, och vill för all del, no offence, inte lära känna dig heller.
Men av ren nyfikenhet, varför vill du bli moderator på gameplayer.se, vet du ens vad en moderator är?
---- sir gamenerd skrev (2008-11-02 16:45:11) ----
kan du skriva en ansökann åt mig haha jag vill verkligen bli moderator
---- Robert Nilson skrev (2008-11-02 16:33:03) ----
Du ansöker om att få jobba där..
---- sir gamenerd skrev (2008-11-02 16:22:01) ----
Hur gör man för att kuna få jobb där jag är bara 13 jag vet men nyfiken :D
---- Robert Nilson skrev (2008-11-02 16:20:16) ----
Jobbade på gameplayer
---- sir gamenerd skrev (2008-11-02 16:12:01) ----
Hej,
lite dum fråga men hur gjorde du för att bli mod....
Uppsala Gamers i tidningen "Uppsalatidningen".
För de som inte är så insatta är Uppsala Gamers min fritids/frivilliga spelförening, där jag och de 38 medlemmar vi idag har testar nya spel, spelar Lan och visar upp oss på större spelevent såsom Dreamhack, Birdie och WCG.
Här är artikeln, skriven rakt ur tidningen.
Uppsala Gamers
Uppsala Gamers startade som en spelförening med beståndsdelar av en kompisgrupp. Nu har vi vuxit oss stora och är, vad vi vet, den största inofficiella spelföreningen med hela 38 medlemmar. Vi grundades år 2003, och då var det jag och familjemedlemmar som startade starkt och gick ut med att ha kul, testa nya spel och recensera dessa. Idag har vi små grupper inom föreningen som försöker annordna event runt om i Uppsala, bjuda in folk i alla åldrar till workshops och liknande.
Vårat nuvarande projekt är att söka upp föreningar, företag och sponsorer som kan hjälpa oss nå kulmen på våran verksamhet och förhoppningsvis till slut kunna bli ett av Uppsalas, om inte Sveriges ledande spelföreningar som tillsammans medför en gemenskap, intressanta tävlingar med stöd ifrån komunen.
Speltestare i 5 år
Sedan vi grundades år 2003 har vi fått testa på spel till alla möjliga format. Och till dagens dato har vi skrivit över 70 recensioner och 20-talet artiklar. Vilket i sig är en milstolpe, men vem räknar egentligen. Vi ser det som ett trevligt arbete att ta till oss under fritiden, och får alltid ut lärdom ifrån våra erfarenheter. När vi drog igång hela processen vart vi stressade över att gå emot deadlines varannan vecka. Klara ut spel efter spel för att kunna skriva en rättfärdig recension, men framförallt ville vi sträva efter att visa våra kvalitéer var och varannan vecka.
Vi finner fortfarande idag den härliga stressen och pirret i magen inför varje recension, men löser det på ett mer proffesionellt sätt idag. Vi har även mycket god kontakt med blandannat utgifare som Dice och Starbreeze.
En ruskigt bra erfarenhet
För dom som tvivlar på att en fritidssyssla kan leda till ett projektarbete eller rent utav ett riktigt arbete bör sluta tvivla nu. Den trogivne och grundaren, Robert Nilson, började som spelskribent för Goodgame år 2003, och har sedan klättrat upp till andra web-baserade hemsidor såsom nyhetsskribent för Gameplayer.se och Wiisidan.se.
Robert berättar gärna om sin vistelse på Gameplayer.se, som idag är en av Sveriges absolut största communitys med Gameplayer TV, Spelfredag och även priset för bästa videopodcast.
"Att arbeta för Gameplayer.se var ett stort lyft för både mitt självförtroende och utveckling" säger Robert och fortsätter "Det är svårt att inte börja plantera sina rötter hos dem, men det handlade om en projektanställning som skulle vara i ett år. Om inget annat sades så var det bara att ge rum för nästa aspirant".
Idag arbetar Robert på för fullt för att få igång ett samarbete med Gottsundas fritidsgård, och hoppas på att det kan bli ett positivt samarbete i framtiden. Utöver det har Robert även medverkat i arbetsförmedlingens "Platsjournal" och "Mentorsporjekt: Avstamp", gällande just sin fritidssyssla, och arbetssituation.
Games in Gottsunda
Games in Gottsunda är ett gäng Lan som föreningen Uppsala Gamers planerar att annordna under slutet av 2008, början av 2009. Just nu har vi planer på minst 4 sammankomster där föreningen bjuder in folk i alla åldrar till en hyrd lokal i Gottsunda, från alla håll och kanter, för att delta i roliga tävlingar om fina priser, umgås med likasinnade personer men framförallt, se vem som kammar hem det stora GiG-priset.
Ett stort sammarbete tillsammans med Gottsundas egna fritidsgård och personalen på denna är igång, och vi hoppas på ett trevligt sammarbete tillsammans.
Att växa
Idag besitter Uppsala Gamers 38 medlemmar, men ökar för var dag som ordet sprids vidare. Event är planerade och allt hänger mer eller minder på kontakter i början, men det ser onekligen ljust ut för framtiden. Utöver de planerade eventen och sammankomsterna försöker Uppsala Gamers även få en bra kontakt med Uppsala kommun och eventuell sponsring. Robert berättar "Vårat mål just nu är att försöka sätta ner rötterna för Uppsala Gamers, eventuellt kunna se det som ett riktigt arbete istället för något som fritiden får bereda rum för". Önskemålet är att i slutändan arbeta i en mindre lokal/kontorsbyggnad där spelutveckling, planering, intervjuer m.m ska äga rum med världens alla spelutvecklare. För alla vet vi att den som inte har ett mål att gå emot, kan aldrig få poäng.
Trevlig läsning för den som orkar.
Fantastiska dag
Heej!
Robert säger:
Heeeeeej!
Robert säger:
nu är jag äntligen hemma!
bumbelbee | *there is a new serif in town* säger:
vadharu gjort?
Robert säger:
varit i jävla gävle på en intervju som gick åt helvete, är vad jag har gjort
bumbelbee | *there is a new serif in town* säger:
vaddå då?
Robert säger:
Det började med att jag åkte härifrån lite över 10, för att ta 11 tåget. Hade inga pengar så arbetsförmedligen lovade mig att jag skulle få av dem... reseersättning. Efter att ha varit på arbetsförmedlingen lite över 11 (Var där i ungefär en halvtimme för en JÄVLA massa krågnel)... så kom jag till tågstationen
bumbelbee | *there is a new serif in town* säger:
:/
Robert säger:
mitt första tåg till gävle åkte iväg, så jag fick ta nästa, som gick lite över 12. Kom ihåg att jag skulle vara på intervjun klockan 1... mm, kommer in till gävle runt 12:04 eller 08 kanske det vawr, minns inte
Robert säger:
hur som helst frågade jag närmaste fjortis (Bara sådana där) efter bussen som går till "högskolan i gävle". Dom sa ta bla bla bla bussen, sedan hoppar du av när dom säger "HSG", det är högskolan. Slutade med att jag hoppade av på någon jävla johannesskans eller vad det hette... åt HELT FEL JÄVLA HÅLL...
Robert säger:
så de hade väll kul och lurade på mig på fel buss, så jag kom typ.... åt öst, men skulle till vest
Robert säger:
hur som helst, tog en buss tillbaka... random buss, visste inte vart den gick. Titta, den gick till högskolan. Sprang därifrån till G4S där jag skulle på intervjun, klockan var kvart i 2... min tid var ett.. Spelaroll, jag är här och har inte virat omkring i två timmar helt i onödan
Robert säger:
kommer in och frågar efter mikael som skulle intervjua... och fick svaret "Tyvärr... han har åkt hem för dagen"...
Robert säger:
du skojar med mig.... MEN det slutar inte där
Robert säger:
ska tillbaka till tåget, åka tåget hem, voila... biljetten hem har gått ut och jag har absolut inga pengar med mig. Jag hade 12kr kvar på telefonen och funderade.. vem ska jag ringa?
Robert säger:
slutade med att jag ringde syrran, som inte kunde hämta mig förän hon slutade... klockan 6. Mobilen dog innan hon sa att hon skulle komma, men jag grät i telefonen... på riktigt. Och inte nog med det, de började snöregna...
Robert säger:
och kom hem för en kvart sedan.... så skit har det gått för mig, men glad är man ju ändå... *Ansträngder sig för att le*
Det här får sammanfatta min innehållsrika dag, via en konversation.
En underbar dröm
Varje natt drömer jag, dock är det alltid bara roliga och trevliga drömmar, har alltid varit så och hoppas det fortsätter. Men inatt var det något extra speciellt, som fick mig att må så himla underbart trots att jag sitter och skriver det här med 37:gradig feber och halsont.
Jag satt på en stol, en hövlig stol med hög stolsrygg och mörkröd, broderad dyna. Det var något typ av emblem som prydde stolens sittdyna, men det var inte det som begistrade mig. Utsikten, jag var sittandes vid ett stort fönster liknande ett fönster som öppnar sig mot havet. Här var det inget hav, utan så långt ögat nådde sågs gröna slätter, ängar och vetefält. Med närmare eftertanke känns det som om det var någonstans i england under 1700-talet. Pösiga kläder och allt möjligt, som dock var utklippt ur drömmen för det kändes trots allt så modernt, nutid.
Fåglarnas fina sång svepte genom vinden mot öronen. Jag kände långsamt hur två mjuka, silkeslena händer nådda mig, från axlarna ner mot armarna. När jag långsamt lutade huvudet bakom möttes jag av en bedorande syn, en underbar syn. Avslappnad kände jag hur kvinnans mjuka läppar rörde vid mina, och det mysigaste, nervkittlande ögonblicket avslutades precis där. Vaknade av att min katt stod på magen min och mjäkte.
Varför ska alltid de underbara drömmarna ta slut så illa kvikt. I all den mörker som pryder dagen, kan då inte natten få ha sin ljusa stund.
